Kalkylator för optionsvinst

Strategierna som täcks

Listrutan bygger åtta av de mest handlade strukturerna och prissätter varje ben åt dig. För en riktad satsning finns long call för uppgång och long put för nedgång, båda med premien som den största möjliga förlusten. För inkomst finns covered call, det vill säga att äga aktien mot en köpoption man säljer. Bull call spread och bear put spread sänker kostnaden för en riktad affär genom att begränsa utfallet. Long straddle och long strangle tjänar på en stor rörelse åt endera hållet, och iron condor är en inkomstaffär med definierad risk för en sidledes marknad. Välj en, så ritas utfallsdiagrammet, break-even-punkterna, maxvinsten och maxförlusten om, så att du ser formen på satsningen innan du lägger den.

Modellen

call = S·N(d₁) − K·e^−rT·N(d₂)
put = K·e^−rT·N(−d₂) − S·N(−d₁)
d₁ = [ln(S/K) + (r + σ²/2)T] ÷ σ√T · d₂ = d₁ − σ√T

Standard Black-Scholes. I referensfallet som varje lärobok använder - spot 100, lösenpris 100, ett år, ränta 5% och volatilitet 20% - ger den en köpoption på 10.4506 och en säljoption på 5.5735, och de två uppfyller exakt put-call-paritet: C − P = S − K·e^−rT. Det är värt att känna till den identiteten, eftersom det är en genuin arbitragerelation snarare än ett modellantagande, så alla prissättningsverktyg som bryter mot den är trasiga.

Ett räkneexempel

Ta standardinställningen: en long call vid pengarna (at the money), spot 100, 30 dagar, volatilitet 25%. Modellen prissätter den till cirka 3.02, så positionen riskerar 3.02 per enhet och når break-even kring 103.02 vid lösen. Att ha rätt om riktningen räcker inte; aktien måste röra sig cirka 3% på en månad enbart för att återfå premien. Den klyftan mellan "aktien gick upp" och "optionen gav vinst" är det vanligaste sättet nya optionshandlare förlorar pengar på, och utfallsdiagrammet visar det som en platt förlustzon som sträcker sig ända till break-even.

Växla nu till bull call spread. Att sälja det högre lösenpriset sänker kostnaden avsevärt, så break-even flyttas närmare och affären ger vinst vid en mindre rörelse, till priset av ett hårt tak på uppsidan. Det är den egentliga avvägningen som görs varje gång en strategi innebär att sälja en option: du byter obegränsad uppsida mot lägre kostnad och en närmare break-even. Ingetdera är bättre i sig; de passar olika uppfattningar om hur långt priset kommer att röra sig.

Varför modellen inte är marknaden

Black-Scholes förutsätter europeisk lösenrätt, inga utdelningar och en konstant volatilitet för varje lösenpris. Verkliga börsnoterade aktieoptioner är amerikanska, många underliggande tillgångar betalar utdelning, och marknaden prissätter en volatilitetsskevhet (volatility skew), där säljoptioner utanför pengarna vanligtvis har högre implicit volatilitet än köpoptioner eftersom det finns efterfrågan på skydd mot en krasch. Modellen är fortfarande rätt utgångspunkt, eftersom det är så grekerna definieras och så marknaden själv anger volatilitet, men en skillnad mellan siffran här och din mäklares skärm beror oftast på att marknaden har rätt om något som modellen utelämnar, inte på ett fel.

Oavsett strategi förblir storleksfrågan densamma: hur stor del av kontot som riskeras om positionen förfaller värdelös. Optioner gör det lätt att svara på den frågan, eftersom den maximala förlusten för long-positioner är premien, och kalkylatorn för positionsstorlek omvandlar det till ett antal kontrakt för en fast andel av kapitalet. Om du säljer optioner är siffran för maxförlust ovan den du ska dimensionera mot, och för strategier med odefinierad risk är den inte alls begränsad.